dontstopmenow

nu tänker jag dedikera ett helt eget inlägg åt min älskling putte. onsdagen den 4e augusti fick min älskling somna in. bland det värsta jag varit med om, tror det är det värsta att se min älskling gå från kurrig och mysig till att ligga helt livlös. det hemskaste beslutet jag tagit var att bestämma att min bebis inte skulle få leva längre. men det funkade inte längre, han hade kissat inne från och till i 1 år, sen när det började uppe och i köket var det inte hållbart längre. vi va till veterinären och kollade, men inget fysiskt fel. han blev 8 år och 4 månader, ganska gammalt för en katt men ja ville att han skulle leva längre. han har varit min katt ända sedan han föddes, när han bara va några dagar döpte vi honom hos eva och janne (han bodde där i 5 år). vi hälsade ofta på honom, han kom alltid och lekte och va jätte glad så fort vi kom dit. han bodde där för innan kunde vi inte ha någon katt hemma pga min allergi, men när vi fick välja mellan att han bara skulle vara ute katt och att bli tvingad att ta bort honom efter ett tag så valde vi att ta hem honom. han tyckte inte speciellt mycket om at vara ute katt. när han kom till oss var han ganska aggressiv av sig, man kunde förvänta sig att han skulle hugga någon gång, och nya människor som kom hit satt han gärna klorna i. men efter bara ett litet tag förändrades hans beteende, han blev världens snällaste katt. han satt aldrig klorna i någon, han kisade och alla fick klappa honom.

han va min lilla bebis, han svansade efter mig vart jag än gick, satt och väntade på att ja skulle gå och lägga mig så han kunde sova på hans filt på mitt rum. senaste året har jag inte sovit hemma lika mycket, men han kom ändå så fort ja kom hem och blev ännu tossigare när ja va hemma. jag trodde aldrig innnan att ett djur kan betyda så mycket för en människa, men han va min bebis. den som aldrig svek mig, kom alltid när han kände på sig att de var något. att bara få titta in i hans ögon så blev man lugn va som än hade hänt.

att bara titta på hans filt uppe, de känns så tomt. innan vi åkte till veterinären så klippte vi klrna, borstade honom jätte fin, han fick äta mer skinka än han fått göra på 3.5 år. klippte av en bit av hans älsklings filt och la i transportburen, men så klart så spydde han på den när vi åkte bil! typiskt putte, förra gången bajsade han, men tur att de inte hända den här gången. förstod inte va som skulle hända fören veterinären började berätta hur allt gick till, hur hans hjärta, lungor allt skulle sluta fungera. så klart spydde han upp massa skinka när han fick lugnande (dom brukar göra de), och de va bara skinka. lite pinsamt, men de gör inget. när vi skulle gå därifrån va de inte putte som låg där, de va inte den katten ja växt upp med och fått sån stor kärlek till. när vi gick hade hans hjärta redan slutat slå, han slutat andas. de kändes hemskt, som om vi glömde honom. hela tiden när ja är hemma väntar ja bara på att min plutt ska komma med sin mage slängandes åt alla håll. men de kommer inte hända.

tänk ett helt långt inlägg får min bebis bara för att han betydde så otroligt mycke för mig, trodde inte att man kunde ha så stor kärlek till ett litet djur men ja bevisade mig själv ganska mycket jätte fel.






sista bilden på plutt putte :(